Om du inte läst Rickars Tellströms "Surdegen som inte är någon surdeg" som publicerades i Svenska Dagbladet 1 april 2010 - gör det! Det är en välskriven artikel som tittar på surdeg från olika perspektiv.(Historiskt, religiöst, kulturellt, genus mm) Tellström tar oss bland annat igenom en historisk exposé från den tidiga kristenheten via Karl den XII:s krigsbröd till dagens surdegstrend.
"Historiska kokböcker innehåller få anvisningar för hur man sätter och bakar med surdeg. Anledningen är dels att kunskapen tillhörde en kvinnlig vetandesfär som överfördes från kvinna till kvinna i en process av tyst kunskap och imitation .."
Det fanns en magiskt aspekt på surdegsbakning under bondesamhällets tid. "Det var inte ovanligt att man besvärjde onda makter genom att med en stålkniv rista ett kors i degen och uttala välsignelseord som ”jäs väl nu”. Till den laddade midsommardagsmorgonens riter hörde att man samlade ihop källvatten eller dagg för att få ihop till en midsommarjäst som skulle garantera att årets alla degar jäste bra."
Surdegsbakning är en känslig process som lätt kan misslyckas - det finns därför kvar ord som ”tungjäst”, ”påfallet” och ”döbakt”. "...en kvinnas status kunde försvagas om hon förlorade sin ”brödtur"
Jag brukar prata om vita och svarta fingrar (en analogi skapat från trädgårdsskötselns "gröna fingrar") Den som har vita fingrar får jäst och surdeg att jäsa medan en person som har svarta fingrar kan t o m misslyckas med vanlig bagerijäst. Visst - det är metafysik - men det är kul att spekulera om slagruta, stämma blod etc
Karl den tolfte träffade på en surdegsskorpa - som kom att döpas till succarie-bröd - under sitt ryska fälttåg. Skorpan är osaltad och är mycket hållbar. Karl den tolfte såg skorpans militära potential eftersom armén kunde koncentrera sig på krigföring istället för att matplundra. Läs mer på " Med skorpan som vapen" (Forskning & framsteg)
Jag fick i slutet av artikeln reda på varför jag brödbloggar. Det har att göra med mitt egotrippade manliga självförverkligande och att jag antagligen är en osjälvständig kappvändare med hybris :-)
Så här uttrycker R Tellström det : "Några unga män börjar använda surdegen som ett uttryck för en manlig positionering. De börjar blogga om hur de sätter surdegar, bakar surdegsbröd och sedan försöker hålla liv i surdegskulturen i kylskåpet, som en nordisk rågmjöls-Tamagotchi. De tillhör en urban kulturelit men ställer egentligen samma frågor om ursprung och äkthet som 68-rörelsens språkrör gjorde för några decennier sedan. Det nya är att de gör det i kombination med postmodernistisk hedonism, offentligt bloggande och en mer nördigt manlig experimentell matlagning"
Det som inte stämmer på mig är att jag inte är ung längre och att denna blogg dokumenterar mitt tredje surdegsförsök. Jag försökte i början av 70-talet och under slutet av 80-talet. Men jag slutade "eftersom processen bakom surdegsbrödet är fylld av fallgropar. Oönskade mikroorganismer kan föröka sig på det godas bekostnad och balansen mellan mjölk- och ättiksyran rubbas. Det är särskilt viktigt att vara uppmärksam på att inte den skarpt smakande ättiksyran tar överhanden."
Jag gjorde många äckelsura bröd. Skillnaden denna gång är att nu finns Internet som är en välsignelse eftersom det finns beskrivningar hur man ska göra - förut jag kunde helt enkelt för lite för att lyckas.
Och - jag har t o m idag med vilje börjat göra extra sura surdegar. Det hemligheten med mitt mycket omtyckta surdegsfruktbröd. Extra sur surdeg + torkad frukt + sirap ger ett bröd med stort smakomfång. Med en skiva chevre-ost på exploderar smaken.
”Himmelriket är som en surdeg, som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” (Matt 13:33)
Citaten kommer från "Surdegen som inte är någon surdeg"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar